Klotter..

Med risk för att låta som en gammal gnällgubbe så kan jag inte låta bli att reagera när jag ser klotter.

I södra Stockholm,där jag bor,har tunnelbanelinjen renoverats sedan i våras.
Ett stort antal yrkesmän (och kvinnor såklart) har jobbat arslet av sig för resenärernas skull.

Ny räls har lagts,broar och tunnlar har blästrats och målats och stationer har renoverats.

Döm om min förvåning när jag redan efter en vecka sedan tunnelbanelinjen återinvigdes såg sprayburksklotter på en bropelare.

Missförstå mig rätt,Jag uppskattar välgjord Graffiti,där man kan se och förstå arbetet bakom målningen.
Jag föredrar absolut,vacker graffiti framför grå,steril betong.

Kalla mig vad ni vill,men jag kan gå i taket när jag ser att mindre begåvade människor klottrat sina enstaviga "tags".

Jag jobbade som tekniker på SJ sent åttiotal och jag minns med glädje den natten vi sprang ikapp en "bombare" på bangården i Älvsjö.

Vi jobbade nattskift när sista tåget kom in i depån för översyn,klockan var strax efter två på morgonen när lokföraren berättade att han sett klottrare på bangården.

Efter att vi tekniker synat sista tåget och bara väntade på att klockan skulle bli 07 00,kom nån på idéen att vi skulle gå på "klotterjakt".
Med lokförarens vittnesmål i bakhuvudet gav vi oss ut på bangården.
Det dröjde inte ens 3 minuter innan vi såg några personer smyga runt på bangården.

Vi gav oss tillkänna och "bombarna" tog till flykten...
Med adrenalinet pumpande sprang vi efter och en kamrat till mig lyckades fälla krokben på en av dom.

Det slutade med att vi hängde upp honom i den högsta traversen och lät honom hänga där till vår dagverkare började sitt skift klockan nio på morgonen.

Jag minns än i dag pojkens tårar,rop på hjälp och paniken i hans ögon...


För att återgå till ämnet,jag har än idag så svårt att finna mig i klotter och är 100% säker på att pojkstackarn jag berättade om lärde sig sin läxa och gjorde aldrig om det.

Vad är sensmoralen i min berättelse? Fråga inte mig,jag är bara ett gammalt luder....